Bernhardina

Onsdag #1

Kategori: Text - Funderare

Jag håller på att bli tokig. Tokig över folks okunskap. Deras ignorans. Jag börjar fundera på om jag verkligen ska engagera mig politiskt.

   Jag har nog fått en större respekt för människor som gör det. Man måste verkligen vara övertygad och vad mycket skit man får från alla möjliga håll! Även politiker med goda värderingar (jag insåg inte tidigare hur många motståndare som finns till den sunda moralfilosofin).

   Under hösten har jag funderat över potentiella bakomliggande orsaker till många svenskars inskränkthet och oro. Jag trodde dock inte att de var rentutav korkade. Jag trodde att det gick att sakligt argumentera och därmed få dem att förstå… men jag hade fel.

   Kanske har jag en naiv syn på världen, som de säger. Kanske behövs hårdhandskarna.

   Tidigare i veckan skällde jag ut en människa på Facebook som skrev: ”Jimmie Åkesson borde bli Sveriges diktator”. Jag tror inte att personen i fråga var allvarlig med ett sådant påstående, men jag tycker inte att man skämtar om sådant. Igår var det 70 år sedan Auschwitz befriades. Koncentrationslägren är bara ett bevis på diktaturens vidrighet. Människor i Sverige, västerlänningar, inser inte hur bräckligt det demokratiska systemet är. För 70 år sedan var vårt grannland Tyskland en diktatur som till stor del kom till genom det demokratiska systemet. Förhoppningsvis har vi nått längre idag, men överallt i världen finns de kvar, diktaturerna. Beviset på människans girighet och arrogans.

   Girighet är enbart en synd i ett samhälle där människor definieras av vad de äger. Om vi hade ett samhälle där inte pengar eller materia hade makten, skulle det inte vara fel att vara girig, kanske inte heller att vara en diktator. Det skulle fortfarande vara ett arrogant sätt att regera, javisst. Vi människor är dock slavar under det kapitalistiska och om friheten från detta förtryck innebär diktatorskap, ja, då är diktatorskap ett alternativ.

   Nej, jag förespråkar inte kommunism, även om ovanstående verkar spana åt den horisonten. Kommunismen utgår från en klasskamp som baseras på makt i form av ägande och pengar. Jag tror att det finns en tredje väg, och än så länge är den inte formulerad, varken av mig eller av andra.

   Jag tänker ofta på vad som är fel med vårt samhälle, istället för att beskriva min vision för framtiden. Jag har svårt för visioner, men jag ska försöka formulera en när jag har tillräckligt med kunskap om våra problem. Jag känner inte att jag har det än. Därför samlar jag på allt jag läser, allt jag ser och hör. Jag är en kunskapssamlare, men inte enbart det: Jag är dessutom en drömmare.

   I boken jag skriver finns det en karaktär som är mäktigare än någon annan. Han är inte mäktig på grund av hans ägodelar, han äger nästan ingenting. Han är mäktig eftersom han kan röra vid jorden. Han kan få vinden att ändra riktning, han kan få berg att resa sig och han kan få floder att svämma över. Han kan släppa lös elden och låta den härja fritt.

   När jag skriver om honom tänker jag att han är jag. Allt han gör är vad jag skulle göra om jag hade den makten. Tyvärr fattar han ofta fel beslut, trots att hans intentioner är goda. Hans förnuft slåss hela tiden mot hans känslomässiga instinkter, precis som så sker i min maktlösa vardag.

   Det finns en viss tröst i att skriva om sig själv som en mäktig varelse, och inse att det skulle sluta illa. Det gör att jag kan uppskatta min egen maktlöshet. Samtidigt ger drömmarna mig en tillfredsställelse utan like. Jag känner mig tillhöra en värld där jag kan bestämma. En värld där jag kan vara diktator. Ljuva tanke!

   Som maktlös tänkare önskar jag makten att agera, men samtidigt uppskattar jag att jag inte har den. Kanske av rädsla för att bli hatad. Kanske av rädsla för att bli älskad och hatad.