Bernhardina

Jag som skriver

Mitt.. Kulturliv

Rörelseoskärpa ftw eeyyy!!
 
Idag har jag suttit i en jury och bedömt ett fyrtiotal olika texter skrivna av ungdomar i Örebro län och Västmanlands län. Det var riktigt intressant och roligt att vi alla ville ha samma topp tre. Jag är supernöjd med årets resultat och längtar tills kulturnatten! Jag minns hur otroligt peppad man blir av att vinna något sånt, det får en verkligen att ta skrivandet till en helt ny nivå.
 
Så jag tänkte; borde jag lägga ut lite skrivtips på bloggen? Det vore faktiskt roligt... jag känner att jag sysslat med det här så länge nu att jag kan börja ge tips till nybörjare (är ju absolut inget proffs)... jag har märkt att man lär sig väldigt mycket genom att undervisa andra. Så det är något jag tänker satsa på.
 
Lite random inlägg men äh, puss ♥

Flyleaf - NEW HORIZONS (recension)

Aktuellt

 

Gissa om jag blev glad i somras när jag fick reda på att mitt favoritband skulle släppa ett nytt album till hösten? Och gissa om jag blev ledsen när jag fick reda på att bandets sångerska, Lacey Sturm, skulle sluta efter detta?

   Inget band har inspirerat mig så mycket som Flyleaf. Förra albumet Memento Mori gav jag 5/5 i betyg (recension från 2009 finns här på bloggen!) så jag förväntade mig inte att något så fantastiskt skulle hända igen... men tänk om?

 

New Horizons, bandets tredje studioalbum, öppnas med Fire Fire, en musikalisk glödhet rocklåt som fastnar i hjärnrälsen och fullkomligt exploderar i gnistor. Förmodligen albumets bästa upptempo-låt, oavsett om man gillar Flyleafs "gamla" sound eller deras nya poppiga fasad. Fire Fire följs av ledsingeln med samma namn som skivan, New Horizons, en katchig och riktigt bra låt som troget kör vidare med den nya tonen satt av öppningstracket. "When the times keep going wrong we go right" sjunger Lacey.

   En annan riktigt bra låt på skivan, Call You Out, följer efter och då är Flyleaf på hemmaplan med de tunga soundet och den fantastiska relationen mellan Laceys röst och gitarrernas ljud. En riktigt femma, men borde ha varit dubbelt så lång!

    Följande låtar, Cage On The Ground, Great Love och Bury Your Heart är inte nödvändigtvis dåliga låtar, men har ett sound som påminner mycket om band som You Me at Six och Paramore. Om man gillar det är det ju jättebra, om man inte gillar det... tja, vad ska man göra? Jag tycker att det är helt OK, även om jag gärna skulle höra mer av den kraft som Flyleaf gjort sig igenkända för (i äldre låtar som I'm So Sick och Chasm).

   Det får jag sen i låten Freedom, en alternativ låt som tar en tillbaka till Flyleafs early days och debutskivan. Trevligt att höra Lacey growla lite också!

   Saving Grace kan vara den svagaste låten på skivan. Den är inte direkt dålig, men har inte så mycket att säga i jämförelse med de inledande låtarna. Här är Flyleaf ute på okänt vatten, och dom gör det bra, men inget i låten känns unikt överhuvudtaget.

   Följande låt Stand är bättre, eftersom den känns mer trogen bandet. Efter det kommer Flyleafs hårdaste låt på skivan, Green Heart, som andas hårdrock och scream. Trots att det är en låt med power, som är det jag brukar gilla Flyleaf för, har jag aldrig hört något liknande från bandet förut. Det närmsta man kan komma att jämföra den med en Flyleaf låt måste vara den gamla alternative-metal/grungelåten Life. Jag vet inte om jag ska skratta eller rygga tillbaka när Green Heart kommer, men bestämmer mig för att skratta. Det är ändå en av de bästa [läs:hårdaste] låtarna på skivan.

   Sista låten, Broken Wings, är en remake på en av Flyleafs äldre låtar. Den kommer som en frisk fläkt och omfamnar allt jag älskar med Flyleaf och det är DEN bästa låten på det nya albumet. En värdig avslutning på bandets sista skiva med Lacey Sturm.

 

Trots att Flyleaf utvecklats från grunge- och hardcorevärlden, till att satsa på melodisk hårdrock, till att numera köra poprock, får jag aldrig nog av dem. Deras utmärkande stil, känslorna de framanar, Laceys röst och melodierna gör allt annat till meningslöst och förutsägbart.

   På ett sätt är jag glad att Flyleaf gått vidare från deras gamla stil - jag tycker att alla band bör utveckla sitt sound, och det är nog svårt att låta bli - samtidigt kan jag sakna det jag först hörde för fem år sedan, när Lacey vrålade ut sitt "YES!!" i låten Cassie. Dom dagarna är förbi. Medlemmarna i Flyleaf har mognat och deras musik är optimistisk.

   New Horizons handlar om en okänd men ljus framtid. Det tror jag att bandet är påväg mot också.

 

Betyg: 4/5

 

Bästa låtar:

Fire Fire

Broken Wings

Call You Out

Freedom

New Horizons

 

Loreen - HEAL (recension)

Recensioner

 
Det har varit en massa väntande för Loreens fans. Först på att svenska folket skulle fatta hur sjukt bra hon är, sedan på att Europa också skulle inse det och nu till sist, på att debutalbumet Heal skulle släppas. När releasedatumet sköts fram från början på september till slutet av oktober kände till och med jag att det började kittla rastlöst i öronen.
 
Så, nu när albumet faktiskt är släppt - var det värt väntan?
 
Heal öppnas med en trapplåt. In My Head. Anledningen för att jag kallar det för en trapplåt är för att den bygger upp till den första riktiga hitten på skivan; My Heart Is Refusing Me. En dansvänlig och upp-pumpad verision av Loreens första låt i melodifestivalen (2011). Det är också albumets allra bästa låt.
   När tempot dras ner i låten Everytime får vi bekräftelse på Loreens unika förmåga att trollbinda lyssnaren med sin fantastiska röst. Låten är lugn och utdragen, tar sig fram på ett nickvänligt beat men är en av de bättre på det här albumet. Efter den kommer två singlar; Euphoria och Crying Out Your Name. Båda är bra och snarlika, men Euphoria kommer alltid vara speciell tack vare Loreens fantastiska framträdande i Melodifestivalen.
   Do We Even Matter är en alternativ låt i stil med Everytime som fyller en med önskan om att gräva ner sig under täcket och släppa ut alla känslor. Den följs av Sidewalk som är hitbetonad, men förblir en "mellan-låt" på skivan eftersom den leder fram till en ny verision av Sober, och för mig är det den som räddar skivans andra halva.
   If She's The One växer med varje lyssning, men låtar som Breaking Robot och See You Again känns lite malplacerade. De har inte samma mystiska sound som albumets inledande låtar. Tyvärr känns det som att just dessa låtar drar ner på helhetsbetyget.
    Sista låten på skivan, Heal, är liksom Everytime och Do We Even Matter en lugn låt fylld av känsla, och kanske är det vad Loreen gör bäst. Heal är nog den bästa låten på skivan tillsammans med My Heart Is Refusing Me. Det är här Loreens röst görs mest rättvisa och man inser att hon troligtvis är den modernaste artisten Sverige har idag.
 
Det är en bra debut då skivan är en blandning av lugnt alternativt och klubbmusik av hög klass. Den känns genomarbetad och proffsig, trots att några låtar kunde bytits ut mot annat i stil med Sober och Sidewalk. Förhoppningsvis fortsätter Loreen att få det erkännande hon förtjänar, för det här albumet är värt att ha med på topplistorna!
 
Betyg: 4/5
 
Bästa låtar:
My Heart Is Refusing Me
Everytime
Euphoria
Heal
Sober
In My Head