Bernhardina

Hobbit - Femhärarslaget RECENSION

Aktuellt, Recensioner


Det är den tiden på året igen. Den tiden då jag med hela min nördiga härlighet skriver en olidligt lång recension av den nya Hobbit-filmen. Den här gången blir dock speciell, för jag recenserar den sista filmen i trilogin. Det är över nu. Efter en barnbok, en väldans massa år, otaliga rättighetsproblem, två regissörer och tre långa filmer är det dags att säga adjö till filmatiseringarna av JRR Tolkiens verk. Äntligen kan vi luta oss tillbaka och tänka: Var det värt det?
 
 
 
Draken Smaug (Benedict Cumberbatch) har inte lika mycket
att flina åt i den här filmen.
 
Femhäraslaget är onekligen underhållande. Filmen visar slutet på Bilbos resa, Smaugs död och dvärgarnas försök att skydda sitt nyvunna guld mot alla som gör anspråk på det: Människor och alver, orcher... alla har olika motiv till att engagera sig och detta mynnar ut i ett minst sagt kaotiskt krig på flera fronter.
 
Det finns en hel del intressanta delar, främst de som involverar Thorin Oakenshields paranoia och långsamma fall. Richard Armitage är bättre än någonsin i rollen som dvärgarnas ledare och många andra skådespelare lirar skicklighetens strängar på samma sätt. Billy Connolly gör ett kort uppdykande som Thorins kusin Dain Ironfoot, vilket bildar en av filmens mest minnesvärda och underhållande stridsscener.
 
Själva slaget om Erebor blir till ett kaos av arméer och lyckas inte komma upp i samma nivå som varken Helms Deep eller Pelennor Fields från Sagan om Ringen-trilogin. Inget känns särskilt nytt eller fräscht, men allt är underhållande från måttliga nivåer till legendariska. En höjdpunkt är Galadriels face-off med Sauron i Dol Guldur, en storyline som leder direkt till den första filmen i den ursprungliga trilogin och som sätter tonen för det mörka som ska komma. Howard Shores musik är spektakulär, det bästa han har skrivit för Hobbit.
 
Jag saknar längre scener och en känsla av att tid passerar: Filmen består främst av korta klipp och snabb action, vilket får den att kännas hastig och stressad - något som inte gynnar en film som borde varit ytterligare tio minuter lång.
 
 
 
Richard Armitage gör en minnesvärd insats som Thorin.
 
Andra halvan av filmen lämnar mycket att önska. De karaktärer som dör får slut som med rätt kan ifrågasättas av till och med Tolkiens mer lättsamma fans. Slutet fokuserar främst på alverna i storyn, varav två inte ens är med i boken: Det känns snabbt, abrupt och ovärdigt karaktärer som exempelvis Bard och Dain. Jag tror och hoppas att den förlängda versionen (som kommer ut i höst nästa år) löser de här problemen för mig. Som det ser ut nu är trilogins avslut nämligen knappt acceptabelt, med tanke på hur långa och innehållsrika filmerna har varit.
 
 
 
Alvkungen Thranduil (Lee Pace) lyckas vara både en arrogant skitstövel 
och filmens mest intressanta karaktär.
 
Jag kan inte låta bli att känna att två filmer hade gjort Tolkiens bok mer rättvisa. Hälften av allt som händer i den här trilogin fungerar inte alls utan Sagan om Ringen-filmerna. Bilbos resa kommer i andra hand bakom referenser till Jacksons tidigare filmer - referenser till Aragorn, Gondor, Sauron och hans ringar. I slutändan är Hobbitfilmerna inte enbart en adaption av Tolkiens barnbok utan en introduktion till kriget om Ringen, det är en överdriven prolog, det är fanfiction.
 
Jag har lyckats lägga skillnaderna mellan boken och filmerna bakom mig sedan ett tag tillbaka. Faktumet kvarstår dock, att Hobbit-trilogin hade kunnat vara riktigt bra om filmerna hade fått stå på egna ben. Nu är de absolut inga dåliga filmer, men splittringen till en trilogi samt avsaknaden av fokus på hobbiten själv gör den till otroligt beroende av Sagan om Ringen. Att se Femhäraslaget som film tre av en serie på sex filmer gör den bättre än om man ser den som sista filmen i en trilogi. Detta är anledningen till varför jag anser att den första filmen, trots sina uppenbara brister, är den bästa. En Oväntad Resa förblir den enda Hobbitfilmen som har ett helt eget oberoende, en charm och självständighet från de övriga i serien. Den förblir min favorit.
 
 
 
Evangeline Lilly spelar Tauriel, vars närvaro i filmerna blir mer än uthärdlig
tack vare det fina budskapet i slutet.
 
Trots att denna trilogi inte är i samma nivå som Sagan om Ringen, har filmskaparna uppnått något helt unikt. Tillsammans är dessa sex filmer kanske de främsta som har skapats inom fantasygenren, och jag tror det dröjer länge innan någon konkurrerar med den titeln. Som ett fan av både Tolkien, Peter Jackson och fantasy generellt känner jag bara glädje och uppskattning inför dem, och filmerna kommer att fortsätta följa mig genom mitt liv, liksom våra favoritklassiker ofta gör. 
 
Vi berörs av helt olika saker. Hobbitfilmerna är inte nödvändigtvis bättre än någon annan välgjord film där ute, men de berör mig... starkt. Jag kan inte föreställa mig mitt liv utan att ha tagit del av berättelsen, både i bok- och filmform. Jag kommer inte att spendera resten av mitt liv med att önska att filmerna var något annat än vad de är. Det går att hitta alldeles för mycket fint med dem. 
 
Igår innan premiären av Femhäraslaget hade jag ångest för jag ville inte att sagan om Bilbo skulle ta slut. Idag känner jag inte så. Hobbitfilmerna kommer att sitta där på min TV-hylla i framtiden och jag kommer med glädje att se dem - om och om igen.
 
Bernhardina Hörnstein, 10/12 2014
  

Hobbit premiären i London!

Aktuellt, Foto - Ögonblick, Mitt.. Kulturliv

Jag var i London i några dagar nyligen och var bland annat på världspremiären av The Hobbit - The Battle of the Five Armies på Leicester Square! Det var så jäkla kul och jag fick autografer av nästan alla skådespelarna, som är mina idoler, och en hel del fina bilder från gröna (röda) mattan:
 
Hobbiten själv, Martin Freeman.
 
Andy Serkis som spelade Gollum i Sagan om Ringen-trilogin och första Hobbit-filmen (och som även är second unit director för alla Hobbit-filmerna) samt Ian McKellen, som spelar Gandalf!
 
Andy Serkis (Gollum).
 
Adam Brown spelar en av dvärgarna: Ori.
 
Richard Armitage som spelar dvärgarnas ledare, Thorin Oakenshield.
 
Stephen Fry spelar the Master of Laketown.
 
Evangeline Lilly spelar skogsalven Tauriel, en av få karaktärer som inte skapats av Tolkien själv utan av filmskaparna.
 
Lee Pace spelar alvernas kung, Thranduil.
 
Benedict Cumberbatch spelar två antagonister: Draken Smaug, samt mörkrets herre Sauron.
 
Luke Evans spelar Bard the Bowman.
 
Orlando Bloom är tillbaka för att spela alvprinsen Legolas.
 
Publikhavet fram till scenen där Ian McKellen intervjuas. Det var smockfullt och jag fick köa många timmar för att kunna stå intill gröna (röda) mattan. Det var helt klart värt det! Några av gästerna fick jag inga bra bilder på, men Peter Jackson var förstås där, även Ringen-veteraner som Billy Boyd (Pippin) och Bernhard Hill (kung Theoden) var där!
 
Jag ska se filmen nästa vecka i Sverige och en recension hamnar naturligtvis på bloggen, enligt tradition ;)
 
Tidigare recensioner: