Bernhardina

Fransar

Foto - Modell


 
En av bilderna från plåtningen i Stockholm.
 
Modell: Saga Göthlin
Make up: Alice Chung
 
 

Lana del Rey - Ultraviolence (album) RECENSION

Recensioner

 

På framsidan av Lana del Reys nya album Ultraviolence står hon i dörröppningen till en bil, vänd mot kameran. Hon ser på oss som om hon väntar på att vi ska fatta ett beslut: antingen vänder vi om och går eller så hoppar vi in på andra sidan och låter henne köra oss till en okänd destination. Är det spännande? Definitivt, men del Reys musik är långt från det. Åkturen förblir ganska lugn.

Efter ett utdraget och tonsättande första track (Cruel World) sätter Lana del Rey igång med sitt tredje studioalbum. Ultraviolence är samma enformiga koncept som hennes tidigare låtar, men mystiken och känslan finns kvar, och denna skiva är betydligt mindre hit-betonad än Paradise. Det funkar för del Rey, vars stil egentligen inte gör sig bredvid dagens radiovänliga elektromainstream. Texterna fortsätter att handla om passionerade omvälvande förälskelser som görs starkare av våld, ånger och besvikelse. Shades of Cool är melodisk, påminner på något sätt om förra plattans avslutande låt Bel Air. Det är samma ljumma fläkt av vind mot ögonlocken, försiktig men den starkaste låten i skivans inledning.

Albumet växlar hela tiden mellan geniala låtar som West Coast och mellanmjölkslåtar som Old Money. Detta är typiskt för del Rey. Tummen blir ändå upp för att hon fortsätter skriva den musik hon vill skriva och inte faller ner i mainstreamträsket, som de flesta alternativa artister så småningom gör. På ett sätt har hon tagit sig upp ur det. Låtar som Lolita och National Anthem var ändå på samma platta som fantastiska Video Games och bitterljuva Summertime Sadness.

West Coast är ytterligare ett exempel på när del Rey perfekt blandar melankoli med stilistisk up-beat. Låten följs av Sad Girl som upprepar ett av del Reys största lyriska problem – att texterna är på gränsen till orelevanta. ”It’s money on the side”, sjunger hon, ”I am a sad girl, I am bad girl, I am a bad girl”. Svårt att relatera till för de allra flesta.

Halvvägs in i skivan spökar Pretty When You Cry. Det är än en gång en deprimerande och vacker låt, stark men om svaghet. Ibland känns det som att lyssna på Lykke Li, där finns samma skörhet och styrka på samma gång. Dessa artister bildar i princip en egen genre som svar på elektropopens storhetstid. Skönt, på något sätt, att återvända till jorden och musiken som görs för hand.

I mitten av skivan börjar dock mjölken att surna. Del Rey kör med oss längst kusten i Florida och sjunger ”I wan’t money” och ”I fucked my way up to the top, I am a dragon, you’re a whore”. Jag känner för att sluta ögonen och sova istället för att sticka ut huvudet utanför bilfönstret och skrika ut friheten på vägen. Precis som på Paradise väljer del Rey att ignorera det klassiska less is more (något som kan appliceras på hennes enskilda låtar men inte på albumet som helhet). Sångerna skiljer sig inte tillräckligt tydligt från varandra för att kunna matas på som olja i hennes bil.

The Other Woman och Black Beauty är låtar som har ett klassiskt sound, särskilt den andra bär på finesser som del Rey är mer än välkommen att producera. Det blir dock tydligt att andra halvan av Ultraviolence inte riktigt når upp till den starka inledningen. Guns And Roses är på väg åt rätt håll men dras ner av skivans ganska intetsägande mittenparti. Florida Kilos är lika märklig som den låter och sticker ut på ett oinspirerande sätt. Flipside har ett avskalat arrangemang och gitarrerna som genomsyrat plattan får avsluta den. Kanske hade Ultraviolence behövt fler instrumentala partier, såsom låtens sista sekunder verkligen sticker ut som en andpaus i del Reys dystra men kvittrande monolog.

När hon slutligen kör in till sidan av vägen och släpper av oss känns det som att vi förstår henne bättre. Hon har blottat de allra mörkaste hemligheterna, de djupaste funderingarna och de allra vildaste förälskelserna. En riktigt molnig färd genom de amerikanska staterna, men ljuset syns i horisonten och innan del Rey kör vidare ger hon ifrån sig ett leende. Framtiden är inte mörk, även om det förflutna är för evigt dränkt i silkeslen svart olja.

 

Bästa spår: Flipside, West Coast, Pretty When You Cry

Bloggpaus

Aktuellt

 
 
Japp, det är en sån där grej jag måste göra känner jag. Det är dags nu. Jag vill inte blogga på ett tag, så cyberspace får klara sig utan min förtjusande bilder och charmiga inlägg. Jag känner att det var ett tag sedan jag tog en riktig bloggpaus och det passar nu. På sommaren vill jag mest softa och vara utomhus mycket - men det betyder ju att jag kommer ha en hel del att dela med mig av i höst när bloggen drar igång igen :)
 
På facebook kan du följa mina fotosessioner genom att gilla @BernhardinaPhotography! På Instragram är jag aktiv under hela sommaren på @bernhardina. Jag slänger nog upp ett inlägg här då och då. Jag har ju min serie Valvaka för Latmaskar och så dyker det nog upp en och annan recension. Min och Elias film är i slutarbetet så den ska upp också förstås!
 
Det kommer alltså inte att stå helt still på bloggen - men ganska still. Jag kör på igen i höst! Hoppas du kikar in då för gamla tiders skull ♥ ♥ ♥
 
PS! Ventileringen av min uppsats gick bättre än väntat! Är otroligt nöjd och tror att jag har chans till högsta betyg! DET BETYDER SJUKT MYCKET FÖR MIG!