Bernhardina

Osminkad och vild och lite tankar om sånt

Förvirrade Jag, Mode & Skönhet

 
Det är ett tecken på att jag kommit en bit, att jag kan lägga upp en osminkad bild såhär! Jag har haft komplex över mitt utséende så länge jag kan minnas, inte minst över min osmickrande hy. Det är en hel del som har "vuxen-acne" precis som jag och jag lider med er, men för mig har det blivit lättare att acceptera. Visst önskar jag att jag inte hade det, men det finns knappast något jag kan göra åt det och det är bättre att lägga sin energi på annat. Det lär låta klyschigt nu, men att trivas med sig själv handlar mycket om att acceptera sig själv och ens brister. Jag anser dessutom inte att min hy är en av mina största brister, det är defenitivt att jag är lat som fan, matglad och isoleringsbenägen. 
 
Faktum består dock att jag hellre sminkar mig än går ut såhär. Du kanske inte tycker att det ser så farligt ut på bilden (men hallååå, filtret gör det hela mindre uppenbart!!)... Är jag en hycklare om jag säger att man ska acceptera sina brister och ändå sminka sig? Näje. Bara för att min hy är ful och jag accepterar det betyder det inte att jag måste gå runt och skylta med det. De flesta människor ser bättre ut i smink. Det är hela syftet med smink! På samma sätt ser de flesta människor inte kloka ut i för mycket smink!
 
Man ska använda så mycket som man själv trivs med helt enkelt. När jag är sminkad får jag bättre självförtroende och känner mig finare - men jag börjar inse mer och mer att det är en konst att vara osminkad också. Det krävs ett visst flyt. En viss självdistans. Det beundrar jag.
 
En osminkad människa är en vild människa. Hur vild är du? Grrrr!! ;)
 

Ett annorlunda självporträtt

Förvirrade Jag

Tidigare opublicerat självporträtt som jag tog för flera år sedan (2009 tror jag)!
 
Nu börjar mildare vindar dra sig mot Uppsala. Det känns som förändring - en positiv sådan. Det kan nästan bara bli bättre, så jag omfamnar den. Jag är trött på att leva som en gråsugga under en sten, en som får kämpa för att ta sig ut.
   Om det är något jag har insett under mina första år som vuxen är det att den där friheten man trodde fanns i vuxenvärlden innan man kom dit, den finns, men man kommer alltid att vara beroende av andra om man vill saker i livet. Jag vill till exempel läsa på universitetet. Då får jag rätta mig efter en hel del efter vad samhället har att erbjuda. Och det är inte Sverige, detta gäller för alla människor i världen. Jag har mest tur, för jag föddes här.
   Förändring, ja, det måste man verka för själv. Ingen annan kommer att lyfta på stenen.
 
Ursäkta min svårtolkade text, jag är redo att göra förändringar i mitt liv, men vilka typer av förändringar får du kanske veta efteråt ;)

Karlstad here I come! + Funderingar om framtiden

Foto - Modell, Förvirrade Jag, Text - Funderare

En av bilderna jag tog på Elin i höstas.
 
Som sagt, på nyår åker jag till Adriana och partajar i min födelsestad Karlstad! Från Värnens sydligaste spets till dess nordligaste topp på mindre än en vecka. Ska bli riktigt kul!! Det enda tråkiga är att jag inte kan stanna på grund av plugget...
 
På senaste tiden har jag ifrågasatt mitt val att läsa historikerprogrammet. Inte för att jag inte trivs - det är ett jätteintressant program och jag älskar Uppsala! - men jag saknar konsten. Jag saknar att hålla på med bild vilket är vad jag älskar. Jag är sjukt intresserad av historia förstås, men egentligen är det kanske konsthistoria jag vill gräva ner mig i. Så en kurs i konstvetenskap skulle nog sitta fint.
   Å andra sidan, jag vill så gärna läsa historia, det vill säga ALL historia, världens historia, samhällets historia, politikens historia! Jag är väldigt förvirrad just nu. Det kliar i fingrarna efter konstskola, men är det klokt? Det känns som det inte är någon idé att ens fundera på utbildningar inom fotografi för visst verkar det som att alla vill bli fotografer! Jag vet att jag är bra på det, men jag saknar kanske den sociala biten. Eller är dålig på den, rättare sagt.
   Sedan har jag alltid velat syssla med film också. Där känns det dock lite meningslöst. Som att det inte finns någon framtidstro inom branschen svensk filmindustri. Det är samma gamla deckare eller komedier som spelas in i detta avlånga land. Vill man göra något annat får man söka sig utomlands.
   Det jag allra helst vill bli är författare. Jag vill skriva. Det är inget man utbildar sig till. Det lär man sig med åren... men tills dess då?
 
Nu får det vara nog med funderingar ^^ Hoppas du får en bra nyårsafton! Det kommer jag att få ♥