Bernhardina

InNeBanDy -13

Mitt.. Kulturliv

Helena och jag som... norrlänningar!
 
I torsdags var det den årliga innebandynatten! Jag och Helena var snygga som vanligt, fast det blev ganska lite innebandy och ganska mycket flumm, pizza och vampyrfilm (nej, inte twilight)... men mysigt var det iaf. Det innebär också att jag har haft långhelg, fredagens skola var inställd och jag spenderade istället tiden med att skriva manus till min och Elias film. Förhoppningsvis ratar han inte mina ändringar... cross fingers!

LES MISÉRABLES - recension

Recensioner

 
Jag har varit ett musikalfan sedan min pappa tog med mig på The Lion King i West End, London, tidigt tjugohundratal. Sångerna, kostymerna, scen-showen, magin - jag drogs in i en Disneyfilm som förstorade och omslöt mitt tioåriga hjärta. Jag minns att jag tänkte: Hoppas att alla människor någon gång kan få vara med om det här!

   Det var många år och musikaler sedan nu. Trots att jag säkert är uppe i tjugo stycken på mina nitton år - från London och New York till Göteborg och Stockholm - har jag aldrig tidigare sett klassikern Les Misérables. Om du är med i samma klubb, ja vilken tur för oss båda att Tom Hooper gjort en ritkigt hemmavänlig verision man kan bära runt på, ha på soffbordet - till och med sova ihop med (fastän inte föräns om några månader, och när det väl går; gör det inte snälla du).

   Filmen är baserad på musikalen som i sin tur är baserad på boken "Samhällets olycksbarn" av Victor Hugo. Den utspelar sig under hans levnadstid i Frankrike på artonhundratalet. Här berättas om en fattig man som får ett orättvis dom, men som flyr sin övervakning och bildar sig ett nytt liv - men genom en gammal fångvaktare påminns han ständigt om sitt olyckliga förflutna.

 

Berättelsen följer flera teman; både lycklig och olycklig kärlek.

 

Filmen i sig börjar segt och inte särskilt inbjudande. Hugh Jackman går mest runt och ser eländig ut, Anne Hathaway gråter och gnater så som man gör när man är "misérable". Filmen skildrar de följder som franska revolutionen fick, hur klyftorna blev djupare och bredare, men också hur en ny generation trädde fram, ivriga att göra revolution igen. Trots att det finns delar som är så bra att man blir som förstenad i biofåtöljen, finns även kortare bitar som är opassande svaga och kunde klippts bort eller gjorts om för filmens bästa. Det är naturligt att man vill behålla alla delarna i en musikal (man klipper inte i musik som man klipper i dialog och monolog) men alla de utdragna plågosångerna skapar en onödigt lång film med överdriven pregnans.

   Trots det kan jag inte kalla den medioker. Det är regissören bakom den kritiskt hyllade The Kings Speech som är tillbaka för att vidga sina vyer, Tom Hooper, och fotografen Danny Cohen lyckas även i denna film bygga upp filmiskt ögongodis. Jag tyckte mycket om Kings och även om jag inte är riktigt lika förtjust i denna är det snarare en fråga om smak än kvalité. Skådespelarinsatserna brukar vara det som räddar en film med ett musikaliskt tema från att verka alltför ambitiöst. Hugh Jackman och Anne Hathaway förtjänar verkligen sina Oscar-nomineringar och om jag någonsin tyckte att Hathaway var överskattad tar jag det tillbaka. Hon är förstås där uppe i toppen någonstans, åtminstone i pyramiden av sin generation.

 

Hugh Jackman är nominerad till bästa manliga huvudroll i årets Oscargala.
 

Enligt mig är det här är en bra filmatisering. Hooper har skapat något som känns genuint för honom som filmskapare. Däremot har jag svårt att se publiken återvända och jag tvivlar på att Les Misérables kommer att dra in så mycket pengar annat än från musikälskare och första-gången-bio-besökare... det är trots allt en musikal och musikaler är bäst på scen. Men visst är det här en film att rekommendera... iallafall till olyckliga människor som vill se andra vara lika olyckliga - och mycket, mycket värre.

 

Av Bernhardina Hörnstein, 22-01-2013

 

Ge mig nått som känns

Mitt.. Liv

 
Här har det varit lite dött ett tag! Jag har varit väldigt upptagen med mina universitetsansökningar till Skottland men nu är jag äntligen klar! SKÖNT!!! Är dock väldigt nervös... jag vill verkligen plugga historia där men biter naglar och undrar; har jag tillräckligt bra betyg? Var mitt personliga brev övertygande? Jag lär få veta från de flesta universitet om jag kommit in senast i april, men det kan dröja fram till maj om man har otur... :S
 
Under tiden håller jag på med flera saker: projektarbete, tar igen det som jag missade när jag var hemma från skolan i december samt tecknar igen. Det var ett tag sen jag bara kladdade... det är så avkopplande att sitta med blyertspennan och lyssna på fin musik. Kent passar bra för tillfället ♥