Bernhardina

Jag tar en promenad

Foto - Modell


Modell: Zarah

... så hörs vi igen senare! ♥

Arkivbilder

Foto - Modell


Modell: Helena

Jag har börjat på en ny kurs! Filosofi A - 50 poäng. Har en känsla av att det kommer att bli en riktigt  spännande höst..!

I brist på ork lägger jag upp två bilder ni redan sett - haha! Förlåt, jag är bara för trött. Istället kan jag bjuda på några låttips som inte egentligen har något med varandra att göra, de är bara bra låtar helt enkelt. Ha det gött! ♥

Dagens musiktips:
Madness of Love - Raphael Gualazzi
Never let me down again - Depeche Mode
Snälla bli min - Veronica Maggio
No Jesus Christ - Seether
Together we will live forever - Clint Mansell
High Speed - Coldplay

Den gamla goda tiden

Min.. Musik


För er som inte vet; på den gamla goda tiden var jag med i ett band...

Vi startade upp hösten 2009 som The Smothers. Namnet kom från vår trummis. Själv var jag basist, vi hade även två sångerskor och en gitarrist.

Gemensamt för oss alla var att vi älskade musik, och ville ta del av den tillsammans. En fördel var att vi var bästa vänner - och att vi hade samma typ av musiksmak. Även om det var för tidigt att hitta en definierad stil var vi ändå alla inom rockgenren - mer eller mindre.

Vår första spelning var nog egentligen vår bästa - trots att våra sångare inte ens deltog. Vi övriga i bandet fick hitta en tillfällig röst, och min bästa vän Adriana var snäll nog att ställa upp. Vi deltog i en talangjakt i skolan, framförde en Coldplay-cover och en låt jag själv skrivit med akustiska gitarrer. Vi var publikfavoriter och kom på tredje plats.

Traditionen höll i sig. Vi var som bäst akustiskt. I början av 2010 tog vi in en andra gitarrist, men det uppstod problem inom bandet och vår förste gitarrist hoppade så småningom av. Under en period tog jag hennes plats, och en av våra sångerskor tog över basen (men det var inte en av de roligare perioderna, jag blev förstås svartsjuk - där stod hon och smekte över halsen på mitt intstrument!). Det var dock nödvändigt för att komma vidare.

Sedan vår förste gitarrist hoppat av var vi dömda till nederlag. Konflikten försvann inte, personligen kände jag att de övriga bandmedlemmarnas entusiasm vacklade och jag såg ingen framtid för oss. Under vår sista spelning var vi alla förbannade på varandra - ironiskt nog gjorde vi fantastiskt ifrån oss på scenen, då under ett nytt namn; Sweet Homicide. Direkt efter spelningen var bandet ett minne blott.

Trots att slutet inte blev något tårögt kramkalas är jag lycklig över att ha fått den här erfarenheten! Jag har tagit upp det förut; det gjorde mig till en bättre låtskrivare och fritidsmusiker. Sedan bandet las ner har jag valt att fortsätta solo, men visst skulle jag kunna tänka mig att gruppera mig igen någon gång. Nu vet jag vad som fungerar, och vad som inte gör det. Och jag vet att när det är som bäst, finns det inget som kan slå känslan - ingenting i hela jävla världen!