Bernhardina

Det finns debattörer som betonar invandringsfrågan, som om det vore en "fråga"... ("Ojoj, invandringsfrågan är ju så aktuell")!

   Sedan finns det debattörer som diskuterar de verkliga problemen i vårt samhälle utan att kalla det för "klasskillnadfrågan" eller "rikedomsfrågan", fast de mycket väl skulle kunna göra det.

   Låt oss tala om rikedomsfrågan och varför problemet med att rika människor drar ifrån oss vanliga dödliga borde vara en "fråga" och invandringen inte borde vara det. För det första kan vi konstatera att både invandringen och rika människor kostar för samhället: Rika människor med miljöförstöring och sina enorma arv, invandrare med eventuella socialbidrag. För det andra kan vi konstatera att både invandringen och rika människor ger samhället något tillbaka: Invandrare kommer så småningom i arbete och betalar skatt som alla andra - rika människor har kapital att investera och få fler människor i arbete.

   Det var likheterna. Nu till skillnaderna.

   Jag tänker inte dröja vid det etiska faktumet att flyktingmottagandet är viktigare än att de rika ska mumsa i sig räkor varje dag, det ser jag som givet, och håller du inte med borde du fundera över livets prioriteringar. Vilka är det egentligen vi ska prata om när samhället lider, som ett problem eller en "fråga"? Naturligtvis inte de som har det sämst ställt, naturligtvis bör vi prata om de som har det bäst. Det är nämligen dessa, de som har det bra ställt ekonomiskt, som har förmågan att dela med sig.

   Det har inte varit såhär viktigt sedan andra världskriget att vi ger de krigsdrabbade en tillflyktsort. Med tanke på vår historia bör vi verkligen göra det. Sverige imponerade väl inte någon med sin neutralitet - samtidigt som vi räddade danska judar tillät vi tyska trupper att passera genom landet. Det finns inga moraliska anledningar till att vi ska dra ner på invandringen nu när så många människor återigen tvingas fly. De som tar sig till Sverige är några tusen varje år. Jämför det med de många miljoner flyktingar som inte kommer hit.

 

Debattörer i media har varit oerhört försiktiga med att rikta fokus mot överklassen. De talar istället friskt om invandringen som en "fråga". Det är en avskyvärd framställning och tyvärr inget som är unikt för just Sverige.

   Följande har dock blivit klart för de flesta tänkande: 

   Invandringsfrågan är en icke-fråga.

   Varför fortsätter då journalister och politiker diskutera invandringen som om den vore ett problem? Flyktingkatastrofen är visserligen ett problem för hela mänskligheten. Segregeringen är också problematisk, men varför talar man istället om ett påhittat invandringsproblem?

   Jag kan bara komma fram till att det har att göra med två saker. Jag ska försöka förklara dessa komplexa faktorer i all enkelhet.

 

Antalet utlandsfödda i Sverige har ökat under många år. Många invånare började lägga märke till det. Eftersom de lade märke till det krävde de också en förklaring. Denna förklaring var tillfredsställande för vissa, och för andra inte. De som inte kände sig tillfredställda röstade på politiker som klagade på invandringen, oavsett vilken agenda som låg i sådana politikers bakfickor. De spred lögner om hur invandringen påverkade välfärden negativt, trots att många invandrare började arbeta inom välfärden, inte minst sjukvården. De slängde sig med fraser som: "Invandrarna tar alla jobb!" fastän arbete är en process som inte kan liknas vid en mängd tomma stolar som ska fyllas.

 

Media talar alltså om "invandringsfrågan" trots att det är en icke-fråga, påhittad av missnöjespolitiker och människor ur prekariatet. De föredrar att belysa denna fråga, framför de riktigt relevanta frågorna: Varför ökar inkomstskillnaderna så mycket i vårt land? Varför blir den rikaste procenten allt rikare medan en stor del av vår befolkning är visstidsanställda, jobbar vikariat och är arbetslösa?

   Sättet att betona en icke-fråga, bland politiker och journalister, skapar illusionen att invandringspolitiken är, som Sverigedemokraterna gärna kallar den, "ansvarslös". Snarare är Sverige ett av de mest ansvarsfulla länderna i Europa när det kommer till invandring. Det är viktigt att vi inser fördelarna, istället för att "skapa" ett problem som inte finns. Då kan politikerna fokusera på de riktiga problemen, bl.a. segregeringen.

 

Det finns dock en andra anledning till varför rikedomsfrågan inte fått den problemstatus den förtjänar: Sverige präglas för tillfället av en stark liberal våg som har växt sedan 80-talet. Genom detta har många blivit livrädda för att peka finger mot överklassen. Man resonerar på så sätt att den som tjänat pengar också har förtjänat dem. Enligt denna retorik är det fel att extrabeskatta höginkomsttagare. 

   Till och med Socialdemokraterna, som ökade välståndet för de allra fattigaste i det här landet under hela efterkrigstiden, har fallit ner i en liberal svacka som de inte tar sig ur. De velar ständigt i frågor som en sjuttiotals-sosse som Olof Palme utan tvekan hade tacklat. Istället för att rakryggat ta ställning mot växande klasskillnader lutar de sig mot väggen och säger: "Men vi har ju fått det så bra nu..."

   Det är många som inte har det bra. Det är många som behöver överklassens hjälp, men överklassen kommer inte att hjälpa någon. Vi vet alla att lön inte säger något om hur mycket vi har slitit i våra liv. Vi vet att överklassen sitter på stora pengar som ärvts i nedstigande led och som förblir guldklimpar i deras bankonton. Vi vet att den svenska överklassen blir allt rikare tack vare de senaste årens skattesänkningar.

   Media måste börja ta upp sådana relevanta frågor och diskutera dem som de problem de är. När alla människor har en grundläggande ekonomisk trygghet minskar också främlingsfientligheten, vardagstressen och kriminaliteten.

 

I en av rockgruppen KENTs låtar sjunger sångaren Jocke Berg om Stockholm som en "... garanterat solidaritetsfri nymoderat-öknen". Den beskrivningen har nog inte passat bättre på Sveriges riksdag sedan 1800-talet. Svensk media håller på att formas till en del av samma irrelevanta och tomma debatt.