Bernhardina

Jag har just bevittnat ett händelseförlopp som utspelade sig i en van Gogh tavla, med ett Instagram-filter på varje bild, vars motiv skuttade sig genom en och en halv timme av nonsens. The Grand Budapest Hotel är underhållande utan att frammana många skratt, uppfriskande men retro. Orkar man ta sig igenom den första timmen innan det blir kul på riktigt? Ja, det är frågan!

Filmen handlar om hotellägaren Gustave H (Ralph Fiennes) och hans ”lobby boy” Zero (Tony Revolori) och deras bisarra äventyr. När Gustave H’s älskarinna Madame D (Tilda Swinton, i skrämmande autentisk ålderdom) hittas mördad, tvingas han att fly från polisen och arga släktingar, medan han lägger all sin tilltro till Zero, som i sin tur gör allt för att tjäna sin chef.

Filmen har ett särskilt bildspråk där en slags medvetenhet om centralperspektiv dominerar, något som gått ur mode, men som regissören Wes Anderson använder mycket skickligt. Mest intressant är hur han leker med ljuset. Det passar filmens makabra manus och den alternativa dimension den utspelar sig i. Tidvis är det som att strosa runt i ett miniatyrland, där husen är färgglada och karaktärerna likaså. Det påminner lite om den alternativa verkligheten i filmen ”Chocolat” av Lasse Hallström.

Jag kan tänka mig att många tror att The Grand Budapest Hotel representerar något nytt - visuellt sett. Detta är dock inte fallet. Det bildspråk Anderson använder är typiskt ambitiöst försök att väcka nostalgiska varma känslor hos publiken. Det är underhållande och passar utmärkt till manusets tragikomiska ådror, men det kan bli för mycket, när det ideligen slår en över huvudet och skriker "BLI IMPONERAD!" Jag var stundvis imponerad. Mest var jag uttråkad.

Men nu låter jag väldigt negativ. När filmen väl kommer igång är den riktigt underhållande. Som en tavla som kan prata och få motiven att röra sig. Men det tar för lång tid innan den når dit.

Många delar av filmen - bland annat en bisarr flykt från ett fängelse, den lättsamma regin samt Ralph Fiennes och Tony Revoloris klockrena insatser som filmens protagonister - är av hög kvalité. Dessa gör att allt flyter på (särskilt Fiennes insats bär filmen). Men den klassiska känslan som Anderson tycks bygga upp bryts ner vid moderna influenser. Antagonisten Jopling (Willem Dafoe) känns så 2000-tal att det osar om det, och det daterar en film som annars hade kunnat vara tidlös.

Något annat som drar ner filmens betyg är den irrelevanta storyn. Men det är kanske upp till var och en om den är tillräckligt irrelevant för att klassas som brist. En mer uppenbar brist är dock den på kvinnliga karaktärer. Det är en korvsoppa, en väldigt självupptagen korvsoppa, och jag har smakat bättre.

Jag skulle se filmen igen, för Ralph Fiennes och den visuella helheten. Överlag är det dock ett svagt bidrag, förtjusande kreativt och underhållande för stunden - manuset förblir en axelryckning.