Bernhardina

   Jag läste nyligen boken Svindlande Höjder av Emily Brontë, en av den engelska litteraturens stora klassiker. En tragisk kärlekshistoria men också en intressant parentes om en kvinna vars splittrade inställning till samtidens normer och könsroller gör henne självdestruktiv. Jag tror att vi kan hålla med om att dessa roller var tydligare på Brontës tid än de är idag, iallafall i västvärlden.

   Strax efter att Svindlande Höjder publicerats började den litterära epok vi idag kallar för realismen. Det var ett sätt att använda naturen och det samtida som inspiration, se det vardagliga livet som en förebild för konsten. Realismen kom också med en hel del samhällskritik.

   Svindlande Höjder är full av realistisk dialog och detaljerade beskrivningar av karaktärernas ostädade omgivningar, men innehåller romantiska inslag. Många teoretiker har försökt baka in samhällskritik i Brontës berättelse, men jag tror inte att det är något författaren själv strävade efter. Visst finns det en klasskonflikt men den pekas aldrig på. Den blir en del av tragedin.

   Boken Svindlande Höjder gavs ut för snart två hundra år sedan, men debatten som togs upp av bland andra Mary Wollenstonecraft och Virginia Wolf har inte dött ut. Har vi inte kommit så långt nu att vi kan sluta tjata om jämställdhet? Pappor får stanna hemma med sina barn, kvinnor blir läkare och professorer - är det inte så pass jämställt nu att vi kan sluta vara feminister?

   Svaret är nej. Vi får aldrig sluta att vara feminister. 

   Under Brontës tid hade hennes karaktär Catherine Earnshaw nog kallats för feminist. Ordet var ursprungligen ett nedsättande uttryck för att beskriva kvinnor som inte anpassade sitt beteende till rådande könsnormer, enligt Nationalencyklopedin. Catherine kan ses som mer "manlig" när hon är med Heathcliff, vild och passionerad, och mer "kvinnlig" när hon är gift med Edgar Linton, då hon spelar rollen som respektabel hustru. Denna splittring leder till hennes alltför tidiga död. Tyvärr är situationen inte alls begränsad till romaner. Att kvinnor tar livet av sig av samma anledning sker världen över än idag. 

   Varje dag utsätts kvinnor för kränkande behandling just  för att de är kvinnor. Vi föds med olika förutsättningar för vilken makt och inflytande vi kommer att kunna få beroende på vårt kön.

   Jag har höga ambitioner. Inte som kvinna utan som människa. När jag tänker på att mina killkompisar i regel har större chans att uppfylla sina drömmar bara för att de är män blir jag förkrossad. Att könet skulle spela roll är ett märkligt resonerande och det bottnar enbart i konservativt tänkande.

   I många delar av världen är det fortfarande inte självklart att kvinnor och män ska ha samma rättigheter, inte ens i Sverige trots att många väljer att kalla sig feminister. Statistikcentralen visade att kvinnor och mäns yrkesfördelning under 2009 var ojämn då nästan dubbelt så många män som kvinnor hade chefspositioner.

   Tänk på en kvinna du älskar och du kommer att vilja underordna dig henne istället för tvärtom. Jag menar inte att du borde det, bara att du säkert vill ge henne världen precis som hon vill ge dig den tillbaka. Det är jämställdhet i teorin. I praktiken måste man handla aktivt för att den ska fungera.

   Sverige påstås ofta vara ett av världens mest jämställda länder, ändå har vi aldrig haft en kvinnlig statsminister. Det är fortfarande så att män tjänar mer än kvinnor. Vem vill påstå att det inte är aktuellt att vara feminist i Sverige?

   Inte jag iallafall. Vi har kommit långt men målet är jämställdhet på alla plan och det har vi fortfarande inte uppnått. Nu mer än någonsin ska du vara förebild för de länder där kvinnors rättigheter inte respekteras. Vänj ögonen vid realismens oborstade verklighet och våga handla aktivt för lika villkor. Sluta aldrig att vara en feminist!

 

Det var ett tag sedan jag skrev den här texten, men den är fortfarande aktuell. Män och kvinnor ska ha samma rättigheter och lika löner, men det räcker inte att vi vill det. Det behövs konkreta handlingar.