Bernhardina

OBS! Inga spoilers i den här recensionen!

Sherlock är tillbaka i London efter att ha spelat död i två år och som man brukar säga: ”The game is on!”

Seriens skapare, Mark Gatiss och Steven Moffat, har verkligen överträffat sig själva den här gången. Även huvudrollsinnehavarna Benedict Cumberbatch och Martin Freeman, numera högt eftertraktade Hollywood-stjärnor, tar sina skådespelarinsatser till en ny nivå. Jag kan utan tvekan påstå att Sherlock är en av de mest innovativa TV-serierna som produceras just nu. Säsong 3 är inget undantag.

Det första avsnittet, ”The Empty Hearse”, sätter tonen för resten av serien ganska väl. Avsnittet fokuserar på två aspekter. Det första är Sherlocks återkomst och effekten detta har på John, som efter två års sorg är på väg att gå vidare i livet. Det är en allvarlig och känslosam situation men görs ändå med mycket humor, både direkt och indirekt. Den andra aspekten tar vid där säsong 2 slutade, med Sherlocks fejkade självmord och själva frågan: Hur gjorde han egentligen? Förklaringen som presenteras går att fundera över, och jag undrar om inte manusförfattarna sparar det verkliga svaret tills vidare.

 

Den här säsongen märks valet av olika regissörer tydligare. Detta är dock inget negativt, men de försöker alla hitta nya och intressanta sätt att visa Sherlocks så kallade ”mind palace” och jag kan sakna de gamla goda sätten man visualiserade Sherlocks tankar på. Ibland funkar de nya koncepten mindre bra, som i avsnitt ett, ibland funkar de helt okej, som i avsnitt två, och ibland funkar de fantastiskt bra, som i avsnitt tre. Detta skapar dock en typ av obalans mellan avsnitten.

”The Sign of Three” är kanske seriens roligaste avsnitt hittills. Fokus ligger återigen på karaktärerna och deras relationer, särskilt de stora förändringar som Sherlocks frånvaro från John under två år fört med sig. Det är ett avsnitt som, trots att det slutar med en feel-good stämning ändå lämnar mig tankfull och sympatisk gentemot seriens huvudkaraktär, som vid det här laget insett att ingenting kommer att vara som förut.

Om avsnitt 2 är det roligaste hittills i serien, är det mycket möjligt att avsnitt 3 är det mörkaste. I ”His last vow” ställs Sherlock inför kanske sitt personligaste fall någonsin och huvudkaraktärerna kastas på en emotionell bergochdalbana som håller mig fängslad in till själva slutet. Det är en andlös final med en riktigt kuslig ny skurk, Charles Augustus Magnussen, som inte har samma psykopatiska charm som Moriarty hade, men är lika oförutsägbar och skenbart intelligent. Avsnittet avslutas, enligt Sherlock-tradition, med en cliff-hanger som nog är spännande, men som kräver ett inbitet Sherlock-fan för att fullkomligt uppskattas.

Bland ögonblicken av ren triumf finns också mindre bra delar. Jag kan sakna de riktigt stora mysterierna som avsnitten i säsong 1 och 2 valde att gestalta. Den som förväntar sig en deckare kommer att bli besviken. Det är egentligen bara "The Sign of Three", som innehåller en riktig mord-gåta och det är ändå inte vad större delen av avsnittet handlar om. Är detta ett minus? Jag vill säga att det är det, samtidigt tror jag att serien som helhet vinner på att inte fastna i de återkommande mördar-mysterierna. Vi har kommit till seriens tredje säsong och vi vill se karaktärerna utvecklas genom deras relationer, inte nödvändigtvis genom att de löser gåtor av kriminell natur.

Överlag är den nya säsongen av BBCs Sherlock den bästa hittills, och även om jag saknar de större mysterierna och hur Sherlocks tankar visas rent visuellt är detta en mycket mer intressant och karaktärbaserad säsong än vad vi har sett från serien tidigare. Sherlock säsong 3 är välproducerad, underhållande och innovativ på ett sätt som få serier är, så check this one out och njut av TV-producerat material när det är som bäst!

 

SHERLOCK säsong 3 har premiär på lördag, 1/2 i SVT1 kl 21:30 - låt helt enkelt TVn vara på efter Melodifestivalen :)