Bernhardina

Noah - RECENSION

Kategori: Recensioner

Russell Crowe spelar Noak
 
En av världens mest kända historier kommer från gamla testamentet. Du känner till den. Gud planerar att förinta mänskligheten eftersom den blivit grym och hänsynslös. Men han ser djuren som är oskyldiga och ber en människa - Noak - att rädda dem. Så Noak bygger en ark.
 
Det finns mycket som är irrationellt med den här historien, och nej, jag syftar inte på miraklen i sig. Men kan man se förbi några märkliga scenarion finner man att Darren Aronofskys "Noah" är en realistisk skildring av berättelsen från det gamla testamentet. Regissören, som för övrigt regisserat en av mina favoritfilmer "Black Swan", tar stora friheter med världen så som den såg ut innan syndafloden - vilket han också bör göra. Världen bör inte se ut då som den ser ut efteråt. Det är spännande om än märkligt när änglaliknande varelser förklädda till klumpiga stenjättar (även kallade "väktare") vandrar runt på jorden. Människorna där har utvecklat en hel del moderna vapentekniker och attityder. Men det gör ingenting. Detta ska föreställa en värld som aldrig fick finnas igen.
 
Något jag absolut gillade med filmen var dess framställning av Noak, inte som en rättfärdig och god man men som en tragisk figur. Mänskligheten i honom kommer fram i en hel del svagheter och på många sätt är han filmens antagonist (även om manuset jobbar hårt för att få resten av människorna att framstå som bovar). Det är en konst i sig att få oss att sympatisera med den galna Noak, svårare att se hur han grymt stänger portarna till arken medan goda kvinnor, män och barn dör i syndaflodens vågor.
 

Vad som vinner över oss är Noaks familj, som ser kärleken som det största - inte Gud. Sonen Ham har sökt i hela sitt liv efter kärleken, fosterdottern Ila längtar efter barn och Noahs fru är den som håller honom kvar på jorden när hans huvud svävar farligt högt över marken. Men i slutändan är det mänskligheten i Noaks hjärta som besegrar Gud och all dennes oemotståndliga vilja.

Detta var en gripande film som jag absolut skulle se igen. Den är spännande men tragisk, har karaktärer vi bryr oss om och den som vill få en snabbkurs i kristen mytologi finner den absolut intressant.

Emma Watson har en betydande roll i filmen som fosterdottern Ila

Det negativa handlar mycket om dålig CGI, det irrationella i att använda sig av engelska språket och valet av struktur. Filmen tycks helt enkelt aldrig ta slut. Men när den gör det, när Gud slutligen sänder sitt löfte i form av en regnbåge över Noak och hans familj, är det nästan som att han ber om ursäkt för smärtan han orsakat. Och Noak bestämmer sig för att leva vidare sitt liv. Gud låter Noak döma åt honom, och Noak väljer kärleken. Gud, som ursprungligen valt något annat, lär sig något om den känslan, och det är en ovanlig skildring av den allsmäktige - en skildring som gör Aronofskys tolkning av berättelsen till försiktigt sekulär.