Hobbit: Smaugs Ödemark - RECENSION
Kategori: Aktuellt, Recensioner
Smaugs Ödemark är den andra delen i Peter Jacksons nya trilogi som utspelar sig före Sagan om Ringen, som i övrigt fyller hela 10 år! Tiden flyger fram - och det gör den även i detta 150 minuter långa actionladdade mellankapitel.
När jag hade sett den här filmen gjorde jag något som jag aldrig brukar göra innan jag skriver en recension: Jag sov på saken. Det finns flera anledningar till detta (varav en är att jag var sjukt trött) men den största tycktes vara att jag inte riktigt visste på vilket sätt jag ville skriva om filmen. Ville jag skriva om den ur ett Tolkien-fans perspektiv? Eller, som filmskapare själv, som ett fan av Peter Jackson?
Min förhoppning är att den här recensionen ska kunna behandla två aspekter; Hur bra denna tolkning av Tolkiens barnbok från 30-talet är och hur bra filmen är. Jag är en amatör recensent, “The Hobbit” är en av mina absoluta favoritböcker och Peter Jacksons “The Fellowship of the Ring” är den bästa filmen jag någonsin sett - så nu vet du exakt hur objektiv jag kommer att vara (eller inte). Det är ingen hemlighet att jag älskar dessa filmer och jag kommer inte att låtsas som något annat för att ge dig som läser en objektiv inblick i dem. Jag säger det redan nu; jag är tokig i hobbitar, dvärgar, alver, trollkarlar - ja, till och med orcer. Men är jag tokig i Smaugs Ödemark?
Överst: Bilbo Baggins (Martin Freeman) med dvärgarna Bofur (Jimmy Nesbitt) och Bombur (Stephen Hunter)
Under: Bilbo har fått tag på nycklarna till cellerna där dvärgarna hålls
Obs! Denna text innehåller spoilers.
En våt natt i en by nära Fylke kommer Peter Jackson utsnubblandes ur en dörr, vimmelkantig och tuggandes på en morot. Inledningen till Smaugs Ödemark sätter tonen för ett mörkare och mer allvarsamt mellankapitel som knappast någon skulle kalla tråkigt. Om ”En Oväntad Resa” tog god tid på sig att omfamna själva äventyrsaspekten i “Resa” sätter den här filmen av med ett riktigt språng. Ingen vila, ingen ro - orcerna är fortfarande på jakt efter Thorin Oakenshield och hans lojala trupp av tolv dvärgar, och en liten hobbit, för att inte glömma en grå trollkarl.
Inledningen i Bree förblir en av mina favoritscener i filmen. Här möts Gandalf och Thorin för första gången och planerar resan till Erebor, Thorins förlorade kungadöme där draken Smaug vilar på (eller snarare i) en skatt stor som ett litet land. Senare i filmen kommer jag sakna dessa intima scener - de förblir nämligen få.
Filmen tar verkligen fart från start. Mikael Persbrandt gör ett snabbt uppdykande som Beorn, en man som ibland är björn eller en björn som ibland är man. Han gör inget större intryck, men ändå en helt okej insats. Annars lägger första halvtimmen mest fokus på Bilbos värdefulla lilla fynd, en ring som kommer att visa sig vara Ringen i en senare trilogi. Bilbos känsla av missanpassning i den första filmen övergår till en smidig självsäkerhet i denna, där han gång på gång visar att han blivit en del av sällskapet och uppnår det dvärgarna förväntar sig av honom. I en scen är han nära att avslöja för Gandalf vad han funnit, men väljer att låta bli. Det är en intressant skildring av Ringens växande grepp över Bilbo. Jag gillar ögonblick som detta.
Överst: Alvkungen Thranduil (Lee Pace) är Legolas far
Under: Thorin Oakenshield (Richard Armitage) är uppenbart förbannad
Alverna i Mirkwood är de första som skapar riktiga problem för Thorin och hans sällskap. Här introduceras vi till karaktärer som inte bidrar till mycket ur ett historieberättande perspektiv, men som med all säkerhet kommer att vara inblandade i nästa films final.
En av karaktärerna är Tauriel. Jag var lite skeptisk mot Tauriel innan jag såg filmen, till stor del för att jag hade hört ryktas om en eventuell romans mellan denna karaktär och en dvärg. Spelad av Evangeline Lilly, överraskade mig dock positivt och gav mer liv och färg med sitt röda hår till en film som annars varit ganska grå. Vad gäller romansen... ja, vad ska man säga? I en sådan actionpackad film som denna var ögonblicken mellan Tauriel och Kili en välkomnad paus i orc-slaktandet.
Legolas är en annan alv vi får möta. Han är en skitstövel i den här filmen och hans far Thranduil är lika ignorant. De är antagonister till dvärgar och orcer överlag, men på ett intressant och respektingivande sätt. Båda är välspelade roller, särskilt Lee Pace äger sin som alvkungen.
Överst: Skogsalven Tauriel (Evangeline Lilly) är en helt ny karaktär skapad av manusförfattarna
Under: Legolas (Orlando Bloom) gör en come-back som den intetsägande alvprinsen från Sagan om Ringen
Vi lämnar alverna genom en actionscen som kan varit den mest underhållande i hela filmen. Den innehöll mängder av alver, orcer och dvärgar i tunnor flytandes ner för en fors. Allt är såklart löjligt, men på ett otroligt glädjande sätt, även om det ibland kan gå över styr när Legolas börjar stila med sina välkända cirkustrick. Det symboliserar det bästa och det värsta med Peter Jackson och i slutändan avgörs scenen av en måttlig redigering. Till skillnad från flykten från vättarna i första filmen finns det ändå en viss koreografi här som är medryckande och kul.
Vi presenteras snart för ytterligare en drös nya karaktärer; människorna i Esgaroth. Laketown kan man också säga, eller som jag personligen vill uttrycka mig; Sjöstad. Denna stad som ligger i skuggan av ensliga berget och Erebors ruiner är hem till Bard och hans familj. Bard är en någon som fått lite kött på benen i jämförelse med Tolkiens tunna beskrivning av karaktären. Han är den typiska hjälten som vi sett många gånger förut, med lite krydda från skådespelaren Luke Evans. En varken bra eller dålig insats, en axelryckning; ganska förutsägbart.
Hans egna fiender är Sjöstads herre och Alfrid, en lakej som gör ett väldigt mycket större intryck än den han tjänar. Stephen Fry gör ingen dålig insats som stadens härskare, men han har få scener, korta och svårsmälta, jag vet fortfarande inte vad det är meningen att vi ska tycka om hans karaktär.
Kanske är detta det svåra med Smaugs Ödemark. Jackson jobbar hårt för att presentera karaktärer utan att berätta en riktig historia om dem, något som säkert gör många i publiken omedvetet ointresserade.
Överst: Master of Laketown (Stephen Fry) och Alfrid (Ryan Gage)
Under: Bard the Bowman (Luke Evans) ser väldigt bekymrad ut
Smaug är draken. Den draken som alla väntade på. Och inte gör han mig besviken!
Den sista halvtimmen slukas av den eldsprutande besten som leker runt med vår hobbit och våra dvärgar som leksaker. Det här är det bästa och det värsta med filmen. Smaug konverserar med Bilbo samtidigt som Bilbo själv försöker få tag i Thorins försvunna kungadiamant. Det är briljant gjort, spännande, skrämmande och överväldigande. Sedan ska dvärgarna försöka döda honom. Det känns tvingat, orationellt och okontrollerat. Men Smaug, som är en av mina favoritantagonister i den litterära världen, övergår nu till att ta samma plats i filmvärlden. Han är intelligent och hypnotiserande, spelad av Benedict Cumberbatch i ett perfekt framträdande.
Cumberbatch spelar också “the Necromancer” - nekromantikern - eller Sauron, vid hans rätta namn. Detta i en storyline med Gandalf i Dol Guldur - som överlag är ganska kort och förvirrande, men är det något som vinner över en är det Saurons och Gandalfs andlösa final som är bland de snyggaste som varit med i filmerna om Middle Earth. Vem vann? Ja, det har vi ingen aning om. Filmen tog nämligen aldrig slut.
Oj, det ser ut som att någon håller på att vakna...! SPRIIIIIIIIING!!!
Och det är här jag kommer till någon typ av slutsats. Jag tyckte om filmen. Den är spännande, kul och mörk samtidigt, den har en otroligt välgjord drake och karaktärer vi bryr oss mer och mer om. Men den tar aldrig slut.
Smaugs Ödemark handlar om ett sällskap dvärgar och en hobbit som väcker en drake. Ingenting knyter ihop säcken, det finns ingen del av historien som ännu är över. Smaug är påväg mot Sjöstad. Legolas jagar fortfarande samma orc. Thorin har fortfarande inte sin älskvärda kungadiamant. Bilbo är samma person som han var i början av filmen. Gandalf sitter i en bur i Dol Guldur, har fått reda på nekromantikerns sanna identitet. Kanske är det här det vi ska se som ett slut; Sauron är tillbaka. Nu är det officiellt.
Men det räcker inte, åtminstone inte för mig. Hade Dol Guldur förstörts eller Smaug dött i den här filmen hade något uppnåtts, men Jackson har bara lagt ner stenarna i gången för att förbereda publiken för den verkliga finalen - There and Back Again, som kommer om ett år. Vad är Smaugs Ödemark utan nästa film? På gränsen till ingenting - som ensamstående faller den platt.
Den här trilogin kommer alltid att lida av att den förvandlades från två filmer till tre otroligt sent i produktionen. Det märks, särskilt i slutet på Smaugs Ödemark som säkert är meningen att vara spännande, men som egentligen inte är särskilt spännande alls. Jackson är så tydlig med att lägga fram delar av historien, särskilt om Bard, att det inte alls är svårt att lista ut vad som kommer att hända härnäst. Orcangreppet på Sjöstad känns dessutom onödigt påtvingat.
Vad är det då som fastnar med filmen, som inte får mig att avvisa den som rent strunt? Den är häpnadsväckande underhållande och vi har en otrolig antagonist i Smaug. Men är den en bra tolkning av Tolkiens barnbok?
Nej. Inte alls, faktiskt.
Är det en bra film då?
Ja. Den är helt fantastisk.
