Bernhardina

 

Det har varit en massa väntande för Loreens fans. Först på att svenska folket skulle fatta hur sjukt bra hon är, sedan på att Europa också skulle inse det och nu till sist, på att debutalbumet Heal skulle släppas. När releasedatumet sköts fram från början på september till slutet av oktober kände till och med jag att det började kittla rastlöst i öronen.

 

 

Heal öppnas med en trapplåt. In My Head. Anledningen för att jag kallar det för en trapplåt är för att den bygger upp till den första riktiga hitten på skivan; My Heart Is Refusing Me. En dansvänlig och upp-pumpad verision av Loreens första låt i melodifestivalen (2011). Det är också albumets allra bästa låt.

   När tempot dras ner i låten Everytime får vi bekräftelse på Loreens unika förmåga att trollbinda lyssnaren med sin fantastiska röst. Låten är lugn och utdragen, tar sig fram på ett nickvänligt beat men är en av de bättre på det här albumet. Efter den kommer två singlar; Euphoria och Crying Out Your Name. Båda är bra och snarlika, men Euphoria kommer alltid vara speciell tack vare Loreens fantastiska framträdande i Melodifestivalen.

   Do We Even Matter är en alternativ låt i stil med Everytime som fyller en med önskan om att gräva ner sig under täcket och släppa ut alla känslor. Den följs av Sidewalk som är hitbetonad, men förblir en "mellan-låt" på skivan eftersom den leder fram till en ny verision av Sober, och för mig är det den som räddar skivans andra halva.

   If She's The One växer med varje lyssning, men låtar som Breaking Robot och See You Again känns lite malplacerade. De har inte samma mystiska sound som albumets inledande låtar. Tyvärr känns det som att just dessa låtar drar ner på helhetsbetyget.

    Sista låten på skivan, Heal, är liksom Everytime och Do We Even Matter en lugn låt fylld av känsla, och kanske är det vad Loreen gör bäst. Heal är nog den bästa låten på skivan tillsammans med My Heart Is Refusing Me. Det är här Loreens röst görs mest rättvisa och man inser att hon troligtvis är den modernaste artisten Sverige har idag.

 

Det är en bra debut då skivan är en blandning av lugnt alternativt och klubbmusik av hög klass. Den känns genomarbetad och proffsig, trots att några låtar kunde bytits ut mot annat i stil med Sober och Sidewalk. Förhoppningsvis fortsätter Loreen att få det erkännande hon förtjänar, för det här albumet är värt att ha med på topplistorna!