The Hobbit "An unexpected journey" - RECENSION
Kategori: Aktuellt, Recensioner
Att försöka jämföra filmen The Hobbit; An Unexpected Journey med The Lord Of The Rings tre delar är som att försöka jämföra dem som litterära verk. Jag har läst två av de tre böckerna om Ringarnas Herre. Mörker och världens undergång dominerar. Böckerna är tunga på ett sätt som inte har med antalet sidor att göra. The Hobbit däremot, på svenska nu "Hobbiten", är en lättsam berättelse om ett fantastiskt äventyr. Jag drar mig inte för att säga att det är min favorit av Tolkien, inte heller att det är en av mina absoluta favoritböcker tillsammans med heptalogierna Narnia (CS Lewis) och Harry Potter (JK Rowling).
Trailers och sneak peaks från den nya filmen om Tolkiens fiktiva värld har föreslagit att regissören Peter Jackson tagit skillnaderna i verken till sig. Att göra The Hobbit; AUJ i samma anda som The Lord of the Rings skulle vara krångligt, för att inte tala om orättvist. Boken om hobbiten Bilbo som ger sig iväg på äventyr med trollkarlen Gandalf och tretton dvärgar är trots allt - och kommer att förbli - en barnbok. Däremot finns mer allvarliga delar av den här historien, en undermedveten sorgsenhet som barn kanske förbiser - om mod och vänskap, om fördomar, att tvingas skiljas från sitt hem. Det är aktuella teman.
Inför filmpremiären kände jag en blandning av längtan och fruktan. Längtan eftersom jag är ett stort fan av Jacksons tidigare filmer om midgård och fruktan eftersom jag inte ville bli besviken. För mycket CGI (dvs datoranimation)? Överdådiga genomskinliga scener? Bilder med överdriven kontrast och saturation? Det skulle vara mycket olikt Sagan om Ringen.
Så efter att ha sett filmen - har den tillfört något? Eller finns den bara där för att påminna oss om att den kunde gjorts mycket, mycket bättre?
Något jag kan garantera dig som biobesökare är att den här filmen är en upplevelse som inte liknar något du varit med om tidigare. Särskilt om du ser den i HFR (high frame rate) 3D, det vill säga i 48 bilder per sekund. Jackson filmade alla tre filmerna med det dubbla av standarden i filmbranschen. Vanligtvis visas filmer i 24 bilder per sekund.
Jacksons beslut att använda sig av HFR har fått massiv negativ kritik, men får ingen från mig. Jag är hänförd av upplevelsen! Det är sant att det tar en kvart att vänja sig vid omställningen. Det är sant att det får filmen att likna TV-producerat kostymdrama med skicklig ljussättning. Jag argumenterar inte emot den som säger att vi ser på surrealistisk teater och inte på traditionell film... men tycker jag att det är dåligt?
Nej. Jag kan inte påstå att jag gör det. Tidigare nervös över kritikernas reaktion på 3Dn förstår jag verkligen inte varför de ratat den nu i efterhand. Briljant, säger jag bara. Tack Peter Jackson!
Och nu till själva filmen. I ett hål i marken levde en Hobbit. Bilbo är en lugn och sansad, konservativ och tämligen ointressant personlighet som lockas ut på äventyr av sin inre to(o)kiga sida med hjälp av den karismatiske trollkarlen Gandalf. Tillsammans med tolv dvärgar ledda av den okrönte konungen Thorin ger de sig iväg på ett farligt uppdrag att ta tillbaka deras hemland som för länge sedan sargats och blivit bo åt Smaug, den fruktansvärde draken.
Det är utan tvekan två faktorer i The Hobbit; AUJ som räddar de mindre bra delarna av filmen. Det första är skådespelarna.
Om jag någonsin tvivlade på Martin Freeman som Bilbo klyver jag min tunga och knyter ihop den. Richard Armitage som Thorin är enastående och helt trovärdig. Sir Ian McKellen som Gandalf kan inte göra en besviken och Andy Serkis som Gollum är bättre än någonsin. När fantasin är som fjolligast är det dessa skådespelarinsatser som håller filmen kvar i sin räls.
Det andra är Nya Zeeland. Lika slående som i LOTR, lika fängslande vackert! I en scen vandrar sällskapet över ett berg nära molnen och det är en fin referens till "the lightning of the beacons" i Sagan om de två tornen. Det är i dessa vackra landskapsvyer HFR är som bäst tillsammans med Howard Shores nostalgiskt kraftfulla musik.
NEDANSTÅENDE INNEHÅLLER SPOILERS!
Filmens första timme och sista är i min mening de bästa. I öppningscenerna får vi se en tillbakablick av dvärgriket Erebor när det stod på sin höjd. Det är fantastiska scener där WETA Workshop, Alan Lee och John Howe verkligen har överträffat sig själva. Här får vi också reda på Thorins förflutna samt hans relation till alverna. Det är snyggt, snyggt, snyggt!
Sen välkomnas vi av välbekanta ansikten; Ian Holm och Elijah Wood, tio år äldre men trots det trovärdiga och ivriga att få dela ut några repliker (kanske en aning för många). Det är här jag lägger märke till filmens mest bristfälliga dilemma i min mening; att den är för lång.
Jag kan inte fatta att jag just skrev det där.
JA, den här filmen är längre än den borde vara. Scenerna är mycket bra, men fulltankade och flera repliker kunde sparats åt DVDns längre verision. Kan det bli för mycket av midgård? Ärligt talat? Nej. Det kan bli för mycket av en scen dock.
Av alla filmens delar måste Vattnadal (aka Rivendell) vara min favorit. Jag älskar att Elrond fick se lite bad-ass ut och anlända på häst med sina ryttare - men jag ville se en dialog mellan honom och Bilbo, eftersom det hade stärkt hobbitens relation till platsen i The Fellowship of the Ring. Jag misstänker starkt att en sådan scen dyker upp i den förlängda verisionen.
Där har vi också The White Council! En händelse som inte beskrivs i boken men som jag såg fram emot i filmen. Här har Elronds alver och Sarumans uruk-hais ännu inte klaschat i Helms klyfta. Här är också Galadriel i en mycket välkommen cameo. Mötet är välregisserat och trots att klippen överanvänds och Galadriel använder telepatisk kommunikation en gång för mycket är det en scen som stannar i mitt hjärta och det har inte bara med den fantastiska solnedgången i bakgrunden att göra. När morgonen gryr lovar Galadriel att finnas där för Gandalf om han någonsin behöver hjälp. På ett sätt är det filmens egna bultande hjärta.
Om jag fruktade en överanvändning av CGI kan jag andas ut. Självklart finns det tillfällen då den används flitigt; Thorins ärkefiende Azog är t.ex. helt animerad, likaså trollen Tom, Bill och Bert och den lustige trollkarlen Radagast är omgiven av skuttande låtsaskaniner... men allt är skickligt utfört av WETA digital, som vanligt. Det finns en scen där ett slagsmål utbryter mellan gigantiska stenjättar (bara den skulle jag kunna se om och om igen i 3D!) innan vårt dvärg-gäng blir tillfångatagna av vättar.
Vättarna är ett problem.
Här släpper Jackson tyglarna och låter animation efter animation fara fritt. Bokstavligen. Vättar kastas runt som om de inte väger något, de missar med sina pilar och det känns som att våra hjältar aldrig är i någon verklig fara. Vättekungen är en ful jäkel som man kunde föreställa sig, men har en aning många repliker och tjänar överlag ett ganska meningslöst syfte. Det finns ett ögonblick innan Gandalf skär halsen av honom då han kommer med en ganska enfaldig one-liner jag mer än gärna velat slippa. Det är sånna detaljer som avgör om filmen hamnar i ordlistan under EPIC eller någon helt annanstans i närheten av GOOFY.
Samtidigt som dvärgarna tampas med vättar tampas Bilbo med en helt annan varelse - Gollum. Scenen i grottan är en av höjdpunkterna i The Hobbit, något som fastställs tack vare Andy Serkis felfria insats. Det finns ett ögonblick i filmen, hämtat från boken, där Gollum står i vägen för utgången och Bilbo - osynlig med Ringen på fingret - överväger att döda honom för att ta sig förbi. Det är en stark scen som känns avgörande, vilket den ju också är. Som Gandalf säger i TFOTR; the pity of Bilbo may rule the fate of many.
HÄR SLUTAR SPOILERS!
För lång men med fantastiska skådespelarinsatser, banbrytande 3D och onekligen ett äventyr! I takt med att boken blir mörkare lär de kommande filmerna också bli det - och det är faktiskt något jag hoppas på! För trots att Sagan om Ringen hade en dödsallvarlig ton 99% av speltiden är det de tre bästa filmer jag någonsin sett. Vi behöver inte lägga till humor för att skapa mästerverk.
HFR 3D är en upplevelse i sig och jag rekommenderar var och en att se filmen på det sättet. Det enda negativa är att jag har svårt att ge filmen ett rättvist omdöme. Eftersom jag inte sett något liknande har jag inget att jämföra med. Jag delar många kritikers första reaktion; jag skulle vilja se den igen i 24 bilder per sekund innan jag bildar mig en uppfattning.
Manuset = inte lika starkt som det var i LOTR, men kanske hade aldrig The Hobbit samma potential att bli fantastisk på duken som Tolkiens mer allvarliga trilogi. I slutändan står den ändå för något vi kan relatera till, för det är det som får fantasy att inte skena iväg och bli en dåres dröm. Mod, lojalitet och vänskap. Att skiljas från sitt hem.
Så vad tyckte jag om helheten i del 1 av denna nya Jackson-trilogi? Ja, det är inte alls i samma nivå med det som New Line Cinema ådstakom för ca tio år sedan... men om den ska jämföras med något ska den väl jämföras med Härskarringen.
Och det tycker jag ändå är en ganska så hyffsad komplimang.
Av Bernhardina Hörnstein, 2012-12-12
