Bernhardina

Jag har varit ett musikalfan sedan min pappa tog med mig på The Lion King i West End, London, tidigt tjugohundratal. Sångerna, kostymerna, scen-showen, magin - jag drogs in i en Disneyfilm som förstorade och omslöt mitt tioåriga hjärta. Jag minns att jag tänkte: Hoppas att alla människor någon gång kan få vara med om det här!

   Det var många år och musikaler sedan nu. Trots att jag säkert är uppe i tjugo stycken på mina nitton år - från London och New York till Göteborg och Stockholm - har jag aldrig tidigare sett klassikern Les Misérables. Om du är med i samma klubb, ja vilken tur för oss båda att Tom Hooper gjort en ritkigt hemmavänlig verision man kan bära runt på, ha på soffbordet - till och med sova ihop med (fastän inte föräns om några månader, och när det väl går; gör det inte snälla du).

   Filmen är baserad på musikalen som i sin tur är baserad på boken "Samhällets olycksbarn" av Victor Hugo. Den utspelar sig under hans levnadstid i Frankrike på artonhundratalet. Här berättas om en fattig man som får ett orättvis dom, men som flyr sin övervakning och bildar sig ett nytt liv - men genom en gammal fångvaktare påminns han ständigt om sitt olyckliga förflutna.

 

Berättelsen följer flera teman; både lycklig och olycklig kärlek.

 

Filmen i sig börjar segt och inte särskilt inbjudande. Hugh Jackman går mest runt och ser eländig ut, Anne Hathaway gråter och gnater så som man gör när man är "misérable". Filmen skildrar de följder som franska revolutionen fick, hur klyftorna blev djupare och bredare, men också hur en ny generation trädde fram, ivriga att göra revolution igen. Trots att det finns delar som är så bra att man blir som förstenad i biofåtöljen, finns även kortare bitar som är opassande svaga och kunde klippts bort eller gjorts om för filmens bästa. Det är naturligt att man vill behålla alla delarna i en musikal (man klipper inte i musik som man klipper i dialog och monolog) men alla de utdragna plågosångerna skapar en onödigt lång film med överdriven pregnans.

   Trots det kan jag inte kalla den medioker. Det är regissören bakom den kritiskt hyllade The Kings Speech som är tillbaka för att vidga sina vyer, Tom Hooper, och fotografen Danny Cohen lyckas även i denna film bygga upp filmiskt ögongodis. Jag tyckte mycket om Kings och även om jag inte är riktigt lika förtjust i denna är det snarare en fråga om smak än kvalité. Skådespelarinsatserna brukar vara det som räddar en film med ett musikaliskt tema från att verka alltför ambitiöst. Hugh Jackman och Anne Hathaway förtjänar verkligen sina Oscar-nomineringar och om jag någonsin tyckte att Hathaway var överskattad tar jag det tillbaka. Hon är förstås där uppe i toppen någonstans, åtminstone i pyramiden av sin generation.

 

Enligt mig är det här är en bra filmatisering. Hooper har skapat något som känns genuint för honom som filmskapare. Däremot har jag svårt att se publiken återvända och jag tvivlar på att Les Misérables kommer att dra in så mycket pengar annat än från musikälskare och första-gången-bio-besökare... det är trots allt en musikal och musikaler är bäst på scen. Men visst är det här en film att rekommendera... iallafall till olyckliga människor som vill se andra vara lika olyckliga - och mycket, mycket värre.

 

Av Bernhardina Hörnstein, 22-01-2013