Bernhardina

Tänkte bara ge en kommentar om kvällens partiledardebatt som avslutades för en stund sen. Såg på eftersnacket att Löfven verkade få relativt bra kritik, tyvärr kan jag inte instämma i den. Tyckte inte han gjorde Socialdemokraternas politik rättvisa utan förstärkte bara den bild av trista gamla sossar som även börjat nagla sig fast i mitt huvud - det får dock Vänsterpartiet att verka mer lockande om man tänker satsa på röd politik 2014. Löfven behöver ta för sig mer, och här håller jag med Fredrik Reinfeldt; han behöver vara tydligare med vad Socialdemokraterna egentligen vill. Det sista som behövs är att de potentiella väljarna fortsätter att se dem som ett splittrat och osäkert alternativ. Nu har jag ju ingen aning om vad som försigår inom partiet, kanske är de mer enade under Löfvens ansikte än under Juholts, men debatten fick mig nästan att sakna den överväldigande mustachen under ett par glimtande ögon. Med det sagt, Juholt var inte direkt någon drömdebattör han heller. 
 
Det fanns några andra som jag såg debattera för första gången. Annie Lööf för centern t.ex. Hur svårt det än är att sakna Maud Olofsson kan jag inte se någon blivande stadsminister i Lööf. Hon kan visserligen hjälpa Centerpartiet uppåt, men hur mycket vet jag inte. Trots att det är det alliansparti jag föredrar kunde jag inte hålla med om mycket som Lööf slapp ur sig, och jag tror inte att hon kommer att övertyga några nya väljare - om inte möjligtvis ungdomar. På flera sätt valde Centerpartiet med hjärnan när Olofssons dagar var till ändå. De som kallar sig "alliansens gröna röst" kan säkert få högerlutande Miljöpartister att invandra till centern.

Jonas Sjöstedt var ännu en partiledare jag inte sett debattera förut. Jag kan inte säga att jag inte tyckte att han gjorde det bra. Förmågan att trycka direkt på de ömtåligaste punkterna i regeringens politik var något jag nästan beundrade honom för under debatten. Självklart hjälper partiets politik också. Vänsterpartiet har en tydlig ideologi och inte samma velanden och splittring som Socialdemokraterna, fast även de har haft kriser. Hans företrädare Lars Ohly brukade också vara tydlig med åsikter, om än lite mindre aggresiv. På något sätt kändes Sjöstedt mer trovärdig än Löfven - de behöver nog lite av varandras retorik.

Det var också första gången jag såg Gustav Fridolin i en partiledardebatt, men självklart har jag sett honom i många andra debatter. Han har förmågan att vara klok utan att bli överkomplicerad. Visst saknar jag Maria Wetterstrands skarpa tunga, men Fridolin representerar på något sätt det moraliska i politiken, det som Miljöpartiet står för; en hållbar utveckling, ett sätt för människor, djur, natur och kommande generationer att leva i symbios. Jag har ännu inte dragits mot något annat håll än det gröna.

Om Jimmy Åkesson har jag få kommentarer. Men det är klart att någon bör representera den korkade delen av befolkningen. Alla ska få höras.