Bernhardina

Drömfångare - Stephen King (Bok 2/10)

Kategori: Recensioner

Utmaningen: Jag upptäckte att jag inte kunde läsa ut en enda roman - ironiskt nog, eftersom jag vill bli romanförfattare. Jag utmanar härmed mig själv till att läsa tio romaner innan året är slut (ÄNDRAT till 1 Juni 2012). Först ut var Haruki Murakamis "Sputnikälskling"  (läs recensionen HÄR). Andra boken är Stephen Kings "Drömfångare". Läs recensionen nedan.



Det här är första gången jag läser en roman av författaren Stephen King.
I somras köpte jag hans bok "Att skriva - En hanverkares memoarer" och slukade den på uppskattningsvis tre veckor (vilket är hyfsat för mig). I den beskrev King den väg han tagit till att bli den hyllade författaren han är idag, och han tar även upp flera sätt att gå tillväga för att skriva skönlitterärt och hitta sin egen röst. Att skriva är att resa, säger han. Som man kan tänka sig blev jag intresserad av att läsa någon skönlitterärt från honom och min goda vän Helena (som hyllat en och annan bok av King) tipsade mig om just den här; Drömfångare.

Boken handlar om fyra barndomsvänner som träffas varje år i Maine för att jaga.
De är alla speciella, för något har fört dem samman sedan barndomen. Just den här hösten händer något märkligt i Maine under jaktveckan. Mystiska ljus cirkulerar på himlen och en man dyker upp på tröskeln till deras stuga, en man som verkar ha drabbats av ytterst skräckinjagande symptom. Snart kastas de in i en kamp mot övernaturliga organismer - vilka är de? Kan de vara besökare från en annan värld?

Drömfångare
gavs ut för precis tio år sedan inom genrerna Skräck och Science Fiction. Personligen tycker jag inte att boken är väldigt läskig - jag hade snarare bedömt den som en spänningsroman med tydligt övernaturliga inslag inom Sci-Fi-. Det är första gången jag läser en bok i den genren och jag blir själv förvånad över faktumet. Det lär dock inte bli den sista gången. Drömfångare är skickligt skriven, redan i de första kapitlena förundras jag av hur King lyckas driva fram berättelsen genom karaktärernas egna imperfektioner. Det är något jag sällan ser - men så läser jag ju sällan, så det är kanske inte heller så konstigt. Boken rullar fram på flera parallella spår och flätas ihop med tillbakablickar, barndomsminnen och humoristiska monologer - inte konstigt att man blir imponerad. Trots allt virrvarr lyckas King hålla sig kvar i samma riktning från början till slut.

Överlag en av de bästa böckerna jag läst. Defenitivt på min topp tio-lista. Om jag har läst mer än tio böcker ur olika serier, det är en helt annan fråga.

Kommentera inlägget här: